Jag är inte Svartbäckens ros

UPPSALA, 1889. Hilma är femton år och bor på fattighuset. Hon drömmer om ett bättre liv, men vilka möjligheter finns för en flicka i hennes samhällsklass? Med konfirmationsprästens hjälp får hon arbete som piga. Hon arbetar hårt och till en början går allt bra, men Hilma är grann att se på, och drar till sig männens blickar. När sonen i huset börjar uppvakta henne kan hon inte stå emot, och snart är hon med barn. Ett barn som ingen vill ha. Hilma tar arbete som piga på Hotell Phoenix i Uppsala, men det visar sig snabbt att man där förväntas vara behaglig och underhålla de manliga gästerna – på alla möjliga sätt. Vackra Hilma blir snabbt populär, och får namnet Svartbäckens ros. När Hilma lyckas hitta en anständig tjänst som piga i ett hushåll vill hon lägga det gamla bakom sig – oäkta barn såväl som tiden som Svartbäckens ros. Det dröjer inte länge innan sonen i det nya hushållet blir förälskad i Hilma – eller är han som alla andra, som bara vill utnyttja henne? Jag är inte Svartbäckens ros är en berättelse om en viljestark ung kvinna som försöker ta sig fram i en tid då fattiga kvinnor var villebråd och de sociala normerna var hårda. Berättelsen bygger på författarens mormorsmors liv, och Johanna Elisabeth Fredriksson har velat utforska vad som gjorde Hilma till den hon var. JOHANNA ELISABETH FREDRIKSSON (f. 1965) är statsvetare och nationalekonom, och delar sin tid mellan Stockholm och Hven. Jag är inte Svartbäckens ros är hennes debutroman.

Den historiska romanen använder en annan tid som scen, men handlar nästan alltid om något igenkännbart: makt, klass, familj, vad man tvingas välja mellan. Svensk utgivning har en stark tradition av släktkrönikor och av berättelser förlagda till 1800- och 1900-talet, och där finns också de mest lästa titlarna. Genren fungerar bra för den som vill läsa långt och sammanhängande.